annikasskatteri.blogg.se

Nu har det gått några dagar sen jag hörde ordet högkänslig på TV och jag börjar nog att landa i det. När jag sökte efter fakta om ämnet så var det med häpnad över hur väl det stämde in på mig, något som jag upplevt så många gånger och som jag aldrig förstått riktigt är min ibland träffsäkra magkänsla. När jag läste om hur vi är så stod det just om att vi har en stark magkänsla och bara vet utan att veta hur (???) Det har hänt mig så många gånger i livet men jag brukar inte säga något eftersom det kan verka konstigt eller om jag i efterhand säger att det visste jag redan, så låter det inte särskilt trovärdigt eller så får man ett snett leende till svar. Ibland när det hänt saker i mitt liv som borde göra mig orolig, blir jag istället helt lugn inombords och bara vet att det kommer att bli bra (???) många gånger har det också varit spännande att se hur det blev. När det har stämt med min "magkänsla" så har jag liksom förklarat det för mig själv och liksom hängt upp det på "mitt sjätte sinne" för hur skulle jag annars förstå hur det hänger ihop. Jag har också undrat ibland om jag är känslokall när jag inte reagerat med oro över allvarliga saker men reagerat desto mer över småsaker. Det första som jag kommer att tänka på om att "bara veta" är när jag som liten flicka ritade mina teckningar, jag minns att vi bodde i Röbacka och jag var väl mellan fyra och sex år så där. Jag älskade att rita och när mitt ritblock var fullt så ritade jag på de tomma försättsbladen i våra böcker, jag har fortfarande kvar en sådan bok. Jag ritade prinsessor och familjer och minns att jag berättade om dem för mig själv medan jag ritade, en tanke kom liksom bara flygande och jag tänkte ... när jag blir stor ska jag skriva en bok... och förra året 2016 gav jag ut min första bok Ivar från förr, i år gav jag ut Arvid på väg och nummer tre ligger på förlaget. Under åren som gått har jag ibland funderat över det här med att skriva en bok, men vad skulle jag skriva om? sen har jag ju haft fullt upp med annat som gift tvåbarnsmor och ett gammalt hus att renovera. Men när jag under en lång sjukskrivning började blogga, så föddes plötsligt Arvid i mitt huvud och jag förstod att jag just skrivit början på en bok. Ett annat tillfälle var när jag och min mor som då hade en liten lanthandel, var på besök på Icas stora lager i Kungälv och jag bara visste helt plötsligt att ... här kommer jag att jobba... det var väl inte direkt ett drömjobb för en tjej på arton år och jag fäste mig inte direkt vid den tanken. Men när mina barn var små så ville vi ha dem hemma och gissa vad jag arbetade under några år .... jo jag sökte kvällsjobb på Icas lager bara för att jag hört av en vän Susanne att det var bra där och jag jobbade mellan 16-20 på vardagskvällarna. Det finns flera sådana här händelser i mitt liv och min magkänsla har jag trott på många gånger, för det är ju så att alla de gånger som jag inte följt den så har det blivit galet för min egen del. Men de gånger som saker i mitt liv gått galet har jag alltid försökt att tänka att det har nog en mening även om jag inte ser det just då ... och så är det bara ... Jag kan berätta om min senaste starka magkänslan, det var så här att nyligen blev sonens och sonhustruns lilla hund Theo väldigt sjuk och fick läggas in på djursjukhuset Blå Stjärna. Han var verkligen dålig och hela familjen fick så klart bekymmer. Visst tänkte jag på dem och den lilla söta pigga hunden men kände inte någon större oro utan bara visste att det kommer att gå bra. Veterinärerna kunde inte hitta grundfelet till Theos sjukdom och det kändes ett tag lite ovist och då blev jag bekymrad. Tills jag en dag gick och plockade hemma med TV på och fick höra låten ... "Får man ta hunden med sig in i himlen" ... Då fick jag en stark känsla och sa högt för mig själv ... Han ska inte till himmelen, han ska till Kareby.