Novell 3 ...SKYMNINGSTANKAR...
Han hade som de sjöng i visan, han hade seglat för om masten. Ja nog hade han varit med alltid och lossat och lastat i många hamnar. Som ung pojke hade han mönstrat på skonaren Wella som egentligen från början var en engelsk båt. Skepparen hade köpt henne billigt och rustat upp i både för och akter. Men fortfarande stod det ett par kanoner på nedre däck. Men de var ganska så små. Ja det var tider det, att som ung grabb mönstra på hos kapten gråskägg, som manskapet skämtsamt kallade honom. Med glimten i ögat. Egentligen hette han Jansson och var en fiskareson från Tjörn, närmare bestämt Skärhamn. Det första han fick göra ombord var att klättra upp i den högsta masten, antagligen ville de se om han tålde höjder. Om han mindes rätt, så klarade han det galant. Det var ett äventyr för en ung pojke att komma ut på sjön och få se andra platser på jordklotet. Han hade visserligen bara seglat på de närmaste haven i Europa men roligt hade det för det mesta varit. Han hade tagit med sig sitt dragspel när han mönstrade ombord, som ung grabb var han snabb i fingrarna och lärde sig bitarna så lätt. I "kabyssan" om kvällen kunde han sitta och spela för sina nyfunna vänner. Något som de tyckte om allihop. Med tiden lärde han sig nya låtar som han hört någonstans, när de gått iland.
Att vara en ung sjöman förpliktar när de klev iland utefter båtens långsida. Det fanns flickor i alla hamnar som ville uppleva ett äventyr med en ung sjöman. Som den yngste på skutan hade han inte haft det lätt. Men om han tog med sig sitt bälgaspel i land, fick han vara i fred åtminstone så länge han spelade. En kväll när han fått för många supar, lyckades en av flickorna lura med honom hem. Vad som hände den natten det mindes han knappt. Men var öm i vissa delar av kroppen när han tidigt på morgonen linkade därifrån. Att de andra matroserna retades med honom, fick han bara stå ut med. Fast nu var han ju en karl när han gick på båten och inte en pojkvasker som kapten sa. Nu var det inte flickorna enbart som jagade, nej han hade själv lärt sig att jaga av de andra. Så nu var det han som utsåg sitt byte för kvällen. Och visst är det sant att en sjöman har en flicka i varje hamn, han hade det i alla fall.
Numera satt han ofta i sin fåtölj vid skymningen och drömde sig tillbaka. Tänkte på flydda tider och flydda dagar, då han var ung, stark och vacker. Livet hade verkligen lekt och han hade lekt med livet. Att han lämnade brustna hjärtan och besvikna flickor, var inget han tänkte på då. Hans karusell snurrade på, fortare och fortare. Hur många flickor och kvinnor han stött på, hade han ingen aning om. Många av dem mindes han inte längre. Men tiden hade gått så fort, som den ofta gör när man har roligt. Nu var det väl inte så roligt egentligen, om han nu tänkte vidare på saken. Något som han helst undvek. Men det hände ibland att någon gammal vän dök upp i köket eller slog honom en signal på telefonen. Det var så trevligt att bryta den ensamheten som han levde med varje dag och natt. Han hade aldrig fått gift sig, aldrig hittat den rätta. De gånger han träffat en lovande kvinna, hade han ändå tröttnat och jagat vidare efter nya mål. Han hävdade då bestämt om någon frågade, att han var en glad och fri speleman. Men många gånger i sitt långa liv önskade han att han haft någon att hålla i hand.
Nu var han gammal och grå med en gråvit skepparkrans om hakan och glesa strå på huvudet. Ingen vacker syn tyckte han själv men glimten i ögat hade han kvar. Spela dragspel kunde han fortfarande även om han numera hoppade över de snabba låtarna. Men de lugna valserna gick bra, fast han spelade inte så ofta. Han hade ju ingen att spela för. Att kura skymning och sitta i mörkret en stund, låta tankarna flyga och fara medan han tittade
på månen. Det var en så vilsam och skön avslutning på den alltför långa och ensamma dagen...
På flera ställen runt om i hamnarna i Europa, sitter det män och kvinnor som tittar på månen i skymningen. Alla faller de in i samma tanke och undrar över ... Vem som är deras far ?
20160819 Annika. L. Rutgersson.
