annikasskatteri.blogg.se

Hon satt vid sitt köksbord och väntade, det var snart lucia men någon snö hade hon inte sett till.

Undrade lite förstrött över vem som skulle komma till henne vid nästa besök.

Som vanligt hade hon varit uppe tidigt, långt innan tuppen ens hade vaknat. Hon sov inte så många timmar nu för tiden, är man gammal så kan man sova precis när man vill. Hon brukade ta sig en eftermiddagslur på soffan och somnade oftast bort en stund vid Tv:n på kvällen.

Ulla hade varit hos henne på morgonen, lika god och hjälpsam som alltid. De hade känt varandra ganska så länge och hade haft många förtroliga samtal vid hennes köksbord, under hennes sociala tid varje vecka.

Numera såg hon inte till Ulla så ofta, det berodde visst på någon sorts omorganisation i hemtjänsten.

Nu var det visst några som satt och planerade vad Ulla och de andra skulle göra varje dag. Nymodigheter.

Ja det var säkert bra för de som jobbade, men mycket sämre för henne och de andra gamlingarna.

Nuförtiden visste hon aldrig vem som dök upp vid besöken, i början hade hon frågat och fått vänliga svar på vem som kom vid nästa besök. Det stod visst på de lapparna som hemtjänst personalen bar med sig.

Med tiden märkte hon en irritation hon dem som hon frågade, men det spelade ingen roll numera eftersom hon knappt visste vem det var ändå. Det var så många nya ansikten som kom in genom hennes dörr, inte kunde hon hålla reda på den. Fast hon skrev upp alla namnen i sin svarta bok.

Många av de nya var riktigt trevliga och bra men hade oftast väldigt bråttom. Ofta glömde någon att diska, bädda eller ta med sig soporna ut. När hennes begagnade blöjor glömdes kvar, luktade det skunk på toaletten länge. Det var ju tur att hennes luktsinne inte var som i unga dar, för då hade hon väl storknat i stanken av sitt eget piss.

På sommaren i värmen var det som värst och när hon ibland bad någon av dem ta ut skräpet, fick hon till svar att det får näste man göra. Jag har inte tid och måste åka vidare till den som väntar på besök.

Ibland kunde någon ta sig tid och göra det lilla extra, eller bara stå vid köksdörren och prata bort en stund.

Hon kunde även få en klapp på axeln eller armen, någon tog till och med hennes hand.

Att bli rörd och berörd var inget hon var bortskämd med, som änka sedan många år fick hon nästan aldrig någon kroppskontakt. Den son hon fick en gång för snart sjuttio år sedan, satt på hemmet och visste ingenting om något. Han är dement hade de sagt, berättade hans fru när hon ringde för att prata bort en stund.

En sonson hade hon visserligen också, men han bodde många mil ifrån henne. Han kunde ringa ett par gånger om året, men skickade alltid ett vykort med en hälsning när han reste utomlands.

Det var säkert en fem eller tio år sedan hon såg honom sist. Hon klandrade honom inte men tyckte att det var lite underligt att han kunde resa hundratals mil men inte kunde komma till henne.

Hon såg att något rörde sig på grusgången, nu kom det visst någon som kunde koka hennes elvakaffe och bre några smörgåsar till eftermiddagen. Koka kaffe var det knappt någon som kunde längre, så hon hade fått köpt sig en bryggare till slut. När det knackade på dörren var hon beredd på att se ytterligare ett okänt ansikte.

Men i dag hade hon visst turen med sig, först Ulla på morgonen och nu lilla rara Sara vid elvakaffet.

Denna dagen var räddad, nu kunde de skicka vem som helst till middagen....