Historien om Lille Ivar ...
En mörk natt i de djupaste skogarna långt in i Risveden hördes ett jämrande skrik. En förtvivlad far och hans båda gamla föräldrar försökte hjälpa ett liv till världen. Medan modern i plågor skrek ut sin smärta i natten hördes till slut ett friskt och starkt barnaskrik och en liten gosse var född. Den nyblivna farmodern svepte om den lille och tog ut han i köket där farfarn satt tyst och begrunda det han just varit med om. Hon tvättade av den lille och lindade honom väl. Farfarn tittade på pojken och tänkte att den här lille krabaten kommer det att bli något stort av, den som lever blir vittne till det. I sängkammaren låg fadern på knä bredvid bingen, han höll sin kärestas hand och talade lågmält med henne. - Du ska se att du repar dig, som förstföderska har du haft det svårt men vila en stund.
Den unga modern fick pojken till bröstet och såg trött men kärleksfullt på den lille, - jag vill att han ska heta Ivar efter min bortgångne bror, kan du lova mig det min käre. Jag lovar och svär på den Heliga Skrift att pojken ska få heta Ivar, sade den nyblive fadern när han satt hos sin käraste och såg hennes livskraft rinna ut.
Nu var det sorg på på på Torpet Tvärmossen och sorg i byn. Det var en del att bestyra med inför jordfästningen men som väl var hade änkeman Karl sina båda föräldrar att luta sig mot i allt elände, visst kom tankar på rep och träd ibland men han hade ju lovat sin kära att ta hand om gossen. Hans mor var en klippa som återigen fick något på sin lott och som tycktes blomma upp av alla uppgifter som gavs. Att få ta hand om lille Ivar var ju en Gudagåva utan dess like, tänk att få följa denne lilles gossens första steg i livet så fantastiskt. Naturligtvis så sörjde hon sin svärdotter som varit en rejäl tös och grann som en lilja med ett stort och varmt hjärta, måtte gossen ärvt hennes alla goa sidor.
Så blev det så dags att säga farväl till Irma-Stina Albinsdotter från Långared, det var många som kom, grät och beklagade i den gamla Kyrkan alldeles vid vägen.
Följande Söndag var de åter där men nu för att döpa den lille, han skulle ju få sitt namn ... Ivar Karl Karlsson. Namnet Ivar var ju lovat och Karl efter både sin far och farfar, efternamnet som sig bör eftersom hans far heter Karl alltså Karlsson. Karl bar själv fram sin son till dopet och som faddrar några släktingar och goda vänner. Gossens släkt från Långared kom och ville naturligtvis även i fortsättningen ha en god kontakt med Ivar och familjen, och fodrade inget efter gossens mor utan allt skulle gå till Ivar för hans uppväxt och framtid.
Så börjar det nya livet på Tvärmossen......
Allt jag har skrivit i denna berättelse är påhittat förutom Risveden och Långared som finns på riktigt.
